bolibompapoeten

Idag är det lite deppigt med bloggarguden. Har inte en susning om vad som skall författas.Helvete också, jag tycks ha förlorat skrivklådan o drabbats av krampen istället. Herregud, nu när jag skrev "skrivklådan"  gick det en rysning av obehag genom hela min svulstiga lekamen o jag blev plötsligt om jag inte minns fel ungefär nio år.  Det är mörkt o ruskigt ute, höstkvälls regn. Jag är inte hemma utan hos en kompis, fast jag kom precis dit, för middagen åt jag hemma. Följande  meny med små variationer utgjorde många av familjen Eklöfs fredagsmiddagar under min uppväxt; Cider ur vinglas, konserverade musslor med skirat vitlökssmör, lövbiff o tjocka, räfflade pommes med pås-bea. Mamma o pappa dricker rosévin o är sådär fredags-snälla, avslappnade o mysiga. Säkert fick jag lov att komma hem en halvtimme senare än vardagstid just den här kvällen o kanske var det säsongspremiär både för Jacobs stege, Nöjesmaskinen o Nattsuddarna (som man ju förövrigt aldrig fattade ett jota av). Nåväl det smakar allafall fortfarande vitlök i munnen när jag ruskar av mig vätan i den Gabrielssonska groventrén o kompisens mamma kommenterar min vitlöksosande andedräkt o jag kunde för mitt liv inte se problemet i att lukta vitlök som ju är så gott. Det lärde jag mig långt senare, men det är en annan historia. Att denna doft bara något senare skall komma att skydda mig från mörkrets onda makter vet jag inte då, men skall alltför snart bli varse. Inne i vardagsrummet, hemmets hjärta, sitter drönarfarsan med en skittjock kortlek, säkert tre lekar som han blandat ihop o som han lägger ut i en patiens över hela bordet. I ena hörnet invid den nyinköpta beiga hörnsoffan står en tolvsträngad gitarr som drönarfarsan fått av sin fru. Inser att det måste ha varit i trettioårspresent... Ibland spelade drönarfarsan på guran o bäst var nog ändå den där om hundar o ungar o hembryggt äppelvin. Så sorglig men ändå så fin. Vi fick iallafall sitta där i soffan i lag med farsan o kolla på tv för det skulle komma nåt för såna som oss; Skrivklådan! Minns jag rätt så fick man skicka in egna historier o så spelades det upp som i en liten film, kvalitetsmässigt i stil med brevfilmerna i Bullen. Fast det tyckte man ju var Oscars-kvalitet då så det var så nära reality man kunde komma på den tiden (för 800 år sen!). Tyvärr lite väl verklighetstroget för min enkla smak skulle det snart visa sig. För den kvällen stiftade jag för första gången bekantskap med, håll i er nu, Varulven! Både utseendemässigt o som fenomen.Ja, det är sant. Livs levande varulvar knackade på i fredagsidyllen o det otäckaste var ju att vem som helst liksom kunde bli "smittad" o att man inte visste vem som var o inte var ett monster i mänsklig skepnad. Åtminstone inte innan fullmånen, accompanjerad av ugglors envisa hoande, skymtade bakom ett bortsvävande moln. Då plötsligt bröt helvetet på jorden lös o ett inferno, ett hav av bestialiska männskovargar krälade upp ur sina hålor, smutsiga o likstela, olyckliga själar, alltjämt tvångsmässigt hungrande efter små oskyldiga barn att sätta dom där sylvassa guldgula gaddarna i. Helvete vad rädd jag blev o helvete hur direkt jag började grubbla på hur fan jag skulle ta mig levande o obesudlad de hundra metrarna hem genom det väl upplysta villområdet. Det bara snurrade i huvudet o jag kände hur lövbiffen o bean o pomsarna o de ännu inte ätna ostbågarna sakta halkade uppåt i matstrupen, för att så plötsligt i en hastig rörelse sväljas ner igen. Gulp, svälg! Jag höll på att missa det vesäntliga, min räddning, överlevnadsstrategin med stort Ö. Det fanns ett sätt, en väg att gå för skrämmas o jag hade otroligt nog redan redskapet. Åh mamma, jag visste att jag alltid kunde lita på dig! Du underbara kloka! Sakta o rytmiskt såg jag hur någon svängde en vitlöksfläta över den enorma 22 tums-skärmen. Jag satt som i trans o såg hur de håriga bestarna,rädda o besegrade av den goda maten, eh makten menar jag ju förstås, krökte sina ludna ryggar i plågor o undera ylanden o rop försvann tillbaka där de kom från.  Naturligtvis var även jag tvungen att dra mig tillbaka redan innan eftertexten rullat klart. Sa att jag skulle gå hem o kolla om det fanns några salta pinnar kvar.Man var ju alltid tvungen att komma på en anledning om man ville gå hem innan tiden som päronen faställt hade gått ut.För egentligen ville jag ju helt enkelt bara ut o pröva mina vingar i natten. Jo, klockan var vid det här laget säkert redan åtta, så det var ju nära förestående att klockan skulle bli 00.00. Det magiska klocksalaget. Väl ute vill jag minnas, blundade jag under varje djup inandning o öppnade sedan ögonen samtidigt som jag med raska steg o på en lagom lång o hård vitlökdoftande utandning njöt  av att ha makten på min sida. Att aldrig behöva rädas mörkrets makter. Åtminstone inte så länge jag bodde under mammas tak o in i märgen, redan från barnsben formligen marinerats i den ädla örten vitlök! Så jag glömmer då aldrig visdomsordet att " du blir vad du äter". För vad sägs om att vara nio år, odödlig o proffssionell varulvsfördrivare! Sov så grrrrr gott!

PS. Diabolomusslor
Öppna en burk konserverade, odlade musslor. Lägg fint på så många fat som ni är personer. Smält smör i en kastrull, pressa i så mycket vitlök som det finns behov för den aktuella kvällen. Låt det bubbla en stund. En gnutta salt i kanske. Skeda upp smöret över musslorna. Servera med en bit gott vitt bröd som man kan suga upp smöret från tallriken med. Gå ut o lek kurragömma efter mörkrets inbrott. Den som törs ligga gömd längs vinner. Gå hem o lek anden i glaset o fråga bara frågor om var jävulen finns o annat dödsrelaterat. DS

Jag är så infernaliskt trött på att duscha. Det mördar mig o snor min tid! Varför måste man va så reeeen! Jag vill vara lite lagom smutsig! Bara lite lukt o fukt sådär! Men så får det ju bara inte gå till. Blir så surmulen på det faktum att alla skall gå omkring o va lur-fina för andra hela tiden, liksom finare än vad man innerst inne egentligen är. För om olika saker som vi nu gör eller undviker (som att tvätta oss under armarna o hålla inne prutt) att göra betraktas som fula så är vi ju alla egentligen innerst inne o längst där ute fulisar allihop, som låtsas att vi inte är det. För att få kompisar eller? Men det är ju så tråkigt att kommando-duscha. Liksom duscha bara för att det är ju en grej man gör fast man är i princip ren för det är ju ny dag. Visst det kan väl kännas skönt o tvätta av sin junk om man verkligen är smutsig eller om man har varit ute o grillat o luktar brasa o skit i håret. Då känner man ju verkligen att det gör nytta. Ungefär som när man dammsuger hallen på grus eller det smattrar makaroner i röret när man sveper in i köket. Men vem fan dammsuger varje dag? Ja ja det finns säkert nån galen jävel men inte alls så många som oss som dushar varje dag för att det liksom ingår i det paket som gör den moderna människan. Jag tycker jättemycket om att bada, men hatar proceduren när man släpper ut vattnet o bara måste duscha efteråt! Det har faktiskt helt ärligt hänt att jag bara klivit upp o skitit i allt o bara gått o lagt mig o alltid fått en fascinerad men framförallt äcklad blick från röda pappan som enbart uttryckt att " nåt nära samarbete blir det inte ikväll iallafall." Men detta har ju naturligtvis enbart inträffat på helgen o jag har alltid startat dagen efter med att tvätta mig. Självklart, jag är ju inget freak liksom! Sen en annan grej är fis, som man ju inte får släppa ut hur som helst. Visst det är verklgen vidrigt med andras fis men nåt som är tusen gånger vidrigare än en liten luft-poopoo är ju magen efter en dag på jobbet när man hinkat java o snaskat v6 till förbannelse. Jag skulle som alternativt transportmedel till min rara cykel kunna flyga mig hem i min alldeles egna zeppelinare. Skulle säkerligen kunna plocka upp ett tiotal trötta busspendlare också, som tålmodigt står o väntar på en försenad treans buss, så kan vi samåka till Gränby. Inga problem! Det tycker jag är mycket vidrigare. Verkligen vidrigt menar jag nu o jag känner mig ju långt mycket sunkigare då än om jag skulle rulla på deo under armen utan att först nogsamt ha vaskat av mig! Men allra fulast känner jag mig, utan konkurrens o utan egentliga övriga jämförelser med allt ovanstående, just när jag ätit en pizza! Särskilt nån under Mexicanska pizzor-rubriken med falsk oxfilé, pepperoni, extra ost o bea o man  bara är så där ont spymätt o så ångerfull. Då, just då, vill jag inte att någon skall behöva se mig!

Idag har det varit en sån där dag då jag inte behövt ultraljudsbekräfta min graviditet. Man kan nog säga att lilla livet o dess hormonutsöndringar styrt min tillvaro rätt hyfsat. Men det är jävligt skoj på nåt vis, när man känner att nån annan liksom tar över o man slipper ansvaret för en stund, eller en dag eller typ nio månader. Det är ungefär som när vissa patienter bestämt hävdar att mazarinerna ropar på dem från frysen o att de själva står helt utan skuld både till sin övervikt och den upptrampade stigen mellan tv-soffan o köket. Hur som helst så svär jag vid min uterus, livets träd, att det som hänt under dagen stått helt utanför min makt o att jag gjort allt sååå mycket annorlunda om jag bara inte varit befläckad.

06.00 Frukost O´boy, dubbelsmörgas m ost  Micrad för pizzaeffekt, C-vitamin, B-vitamin o Multivitamin

06.20 Insuper min dotters dofter efter en god natts sömn o blir tårögd över denna underbara varelse

06.30 "Men vad i helvete håller du på med gubbjävel" skriker jag åt en gubbe i bil, utanför Uppsala centralstation, som inte hör mig särdeles genom bilrutan. Det gör väl däremot samtliga förbipasserande morgonpigga pendlare o just då är väl detta precis vad jag vill m tanke på ljudvolymen i den arla serenaden

06.40 Stämplar in med 3 minustimmar på flexen, trots att jag jobbade tre extratimmar dagen efter jag påbörjade min semester. Huvudvärken attakerar blixtsnabbt.

07.30 Patienten, som förmodligen är Il presidente i surfittornas riksförbund gör entre, haltandes med gångstavar, äcklig småländsk dialekt o inte idel glada tongångar i bagaget. Inser just varför Keppe pluppade ut en månad för tidig. Hennes jävla morsa var liksom så helt till brädden uppfylld av återhållen ilska o falsk hövlihet att det inte fanns någon som helst plats kvar för att barn i denna överbelastade bukhåla. Hon insåg snart att jag vilken sekund som helst skulle implodera i en, av hämmad aggression utlöst, bigbang- explosion o såg ingen annan utväg än att krafsa hål på fosterhinnan för att vädra morgonluft.

07.30.00 Fruktstund

09.00 Dubbelsmörgas m ost, micrad  för pizzaeffekt.

09.45 Fruktstund

11.00 Varmakoppen Ädelost

12.00 Företagsbjudlunch på Thai. "Pepsi, inte light" väser jag tilll den snälla bjuderskan, som är smal o alltid dricker cola light. Blir puttrig o vill gråta lite när vi går från haket. Jag hann bara ta en portion; dumma dumma alla som hade så bråttom o inte orkar backa ens en jävla gång. Skitlunch, jag ville ha en läsk till också, den var ju jätteliten. Snål-thaior!

13.30 Kläcker kraftigt rodnande för en inte alls jublande chef att jag är gravid igen. Jag skojar i cirkus en halvtimme om att han inte behöver låtsas att han är glad osv osv osv o skrattar o flabbar o fnissar o apar mig som en jävla idiot. Så tillsist när han går så vet jag inte om han tyckte det var så jävla illa eller helt ok eller helt åt helvete. Själupptagen jag, nänä!

14.00 Fruktstund

15.00 Dubbelsmörgas m ost. Micrad för pizzaeffetkt

15.20 Träffar chefen igen. Har nu så dåligt samvete för att jag förringat o förlöjligat bebisen i magen att jag måste försäkra herr gubbchef om att barnen var planerat, varvid han måste fortsätta skoja och ber att få föreslå tv-tittande som alternativt nöje (till pippning får jag förmoda!!!!)i vår familj. Jävla gubbtjyv, han är ju förihelvete trebarnsfar. Isåfall en värre kåtgubbe än mig!

16.15 Fruktstund

17.30 Sur som låtsas vara glad när vårrullaran inte står rykande heta på spisen när jag kommer hem. Jag kanske fakkkktiskt är hungrig efter en dag på jobbet fakkktisk!

20.48 Har skrivit alldeles för länge o för långt o för långrandigt, dessutom  hungrig är jag nu, som en varg i fullmånens sken o vet inte vad jag skall stoppa i krävan. Ett De Luxmål från Max skulle ju vara det ultimata, men vem skulle hämta det. Jag orkar ju inte, jag är ju faktiskt gravid o så har jag  ju jobbat idag... Fakkktiskt!

Ja så imorgon är det då äntligen dags att  dra på mig de foträta sandalerna igen, klippa de sommarlånga naglarna invid fingertoppen, plocka av mig förlovningsringen som jag nyss vant mig på med och som vanligt skratta o skoja mig igenom en dag på mitt ljuvliga arbete! HURRA HURRA HURRA HURRA! 
PS. Bara tre av kvinnorna på bilden har fortfarande regelbunden mens! DS.

Det här är första gången, men nog inte den sista, som jag skriver argt o surt här. För det ligger mig ärligt talat ganska varm om hjärtat att vara kritisk o lite bister. Fast inte på nån långsint o sådär otäckt grinigt sätt utan mer häftigt Killinggäns-sur, sädär liksom bitter på skoj! För jag är ju ingen gnällkärring såklart, nä fy bubblan, såna hatar jag ju! Jag är cool-sur! Ungdomssur om du fattar. Iallafall så är det jag är sur på en som är sur, fast han inte borde va sur, utan jävligt glad. För hans jävla cp-lag vann ju tillsist ändå o det borde ju va det som räknas. Men vägen dit liksom, är en himla plåga för mig o nu börjar det mäskas även på Keppe. Hon liksom kollar konstigt o darrar på underläppen o undrar vad i världen som har gått så käpprätt åt helvete att  röda pappa måste stå upp framför teven o skrika på en blåvals-utandning;"Men va faaan! Jag spyyyyyyr!" Ingen är mer ledsen än jag att bekräfta att detta är helt sant, liksom att röda pappan är 29 år, att bajslaget spelar sin andra match i ligan för säsongen (tror jag iallafall, nåväl det är gott om tid kvar iallafall), att barnet står som förstelnat o att jag mitt i allt detta bär en ring på vänster ringfinger o är gravid med mitt o röda pappans andra barn. Och detta utbrott bara för att motståndarna latjade in ett mål. Det är väl ändå det som är meningen med bollsporten fotboll, att det skall bli mål o många mål. Ändå blir det så bistert. Det som ligger honom närmas om hjärtat ( jo, det är nog så trots allt) gör honom oftare arg än glad. Beviset för detta kom ngn gång i slutet av första då sur-laget kvitterade; OMÄRKBART! Inget glädjetjut, inget bad Sergelfontänen, bara ett tyst litet "Yes" o liksom en uppercut m högernäven. Allt detta skedde utan att Keppe märkte ett skit. Här någonstans var jag tvungen att ryta i. Vårat barn kan faktiskt ta skada! "Demonstrerar man sin ilska tydligare än nödvändigt måste man ju också ha förmågan att uppbringa ett litet glädjetjut" informerade jag röda pappan. Kanske även med ett litet tillägg att han skadade vår dotter psykiskt med sin depressiva karaktär o så vidare i en närmast oändlig ström av otrevligheter från mina läppar. Nåväl, han kom utskuttande i hallen iallafall, till oss båda trötta o rädda, hytte nu med båda nävarna för att riktigt visa hur jätteglad han var, ropade jippi, jippi o dansade kring oss ett par varv. Keppe hakade på o hytte lite med sina små armar också. Hon var glad för att röda pappan var glad, jag blev glad för att hon var glad och jag trodde att röda pappan var glad för att kuk-laget lyckats tjonga in en boll. Men ack så fel jag hade i det där sista. Vad är väl ett mål mot att få bekräftat att det är upp till en själv och inte laget eller motståndarlaget heller för den delen, om man vinner eller förlorar en match. Röda pappans självgoda kommentar är för vidrig; "Ah, jag visste det! Det var bara för att jag bytte tröja!" Självklart var det hans förtjänst, bara hans! Hur hade laget klarat sig utan honom, han som byter plats från soffan till fåtöljen, skiftar äckel-lagströjor under match, säkert har smutsiga kalsonger varje lördageftermiddag  o tvättar pungen med hallonsaft strax före avspark.  För inte kan det ju vara spelarnas förtjänst iallafall, det kan man ju aldrig tro. Konstigare saker har ju hänt än att supportrarna genom sitt vidskeplightet avgör matchen. Som det här tex: "Mål förtjänar man inte, mål gör man." Inte så underligt i sig kanske. Om det inte vore föra att det är röda pappans motto!!! Hahahah! Det mina vänner är riktigt ,riktigt underligt o något att grubbla över när lördagsnattens mörker sänker sig över sömniga byar, bubblande metropoler o upplysta arenor världen över!

Jag får prestationsångest som heter duga för jag vill skriva nåt smart! Va fan är det här! Det är väl bara å krita nåt liksom, men det är det inte. Hade tänkt berätta om att jag drömde om Robert Gustafsson o att han o jag o en liten kille åkte efter en häst i en prärievagn påväg från en marknad eller iallafall ett evenmang av nåt slag där han (roliga Robert) skulle ha uppträtt men som han drog ifrån för att det var så sunkigt. Ungefär som Lilleputtlandet i Skelefteå, fast för vuxna. I allafall så var vi bara på den där vagnen som hade kusk o åkte väldigt snabbt. Oklart var vi var påväg. Men Robert bodde i Holm sa han o det skulle jag liksom underförstått veta att det låg i Värmland för det visste väl varenda människa att han kom från Värmland. I drömen måste jag ha förvandlat honom till Tony Rickardsson säkert. För han kommer väl från Värmland? Ja sen vaknade jag för jag skulle upp o kissa så det blev liksom inget mer. Jo, förresten! Under den där suffletten som finns på prärievagnar så fick jag för mig att det kryllade av spiders så jag var tvungen att hålla Robert i handen. Hm, det kanske var denna part i historien som fick mig att känna att det inte var läge att föreviga historien. Varför skulle jag vilja hålla Robert i handen? Han är ju gubbe ju! Hade säkert varit roligare å snacka med lillkillen som var med o han kanske också var rädd för spindlar o vi kunde ha stöttat varandra. Fast han var ju inte känd förstås så då dissade jag honom till o med i en dröm för att bubbla med Robert bara för att han är känd. Fy, jag är en dålig människa.. Hoppas att jag drömmer en mardröm i natt som straff o att jag får gå upp o pissa minst 5 gånger. Jag skall aldrig mer berätta om nån dröm. Det är ju svintråkigt!  

Sådär ja, det känns ju fan högtidligt att skriva sina första rader. Lite viktigt liksom fast det bara är för mig. Fast det är väl för att jag innerst inne tror att detta skall bli den mest lästa bloggen i hela universum (och nu menar jag såklart cyberspace, som faktisk är oändligt mycket större än det "vanliga universumet". Det är iallafall vad jag har hört). I allafall så intalar jag mig än en gång att det här skrivs enbart för mig och framförallt av mig och att jag är tvungen att krita ner något varje dag för annars är jag en dålig människa. Precis samma föresatser, fast angående ogräsrensning o vattning (liten stund varje dag) hade jag då jag i våras skaffade kolonilott. Det gick rent åt helvete faktiskt o nu går vi bara ut dit o hämtar nån lök ibland o bara när det regnar för vi är så jävla rädda för Harry (ordförande i odlarföreningen). Jag kände mig ju så duktig och bra när jag skrev på kontrakt och betalade avgiften o fick lotten jordfräst för 100 spänn av nån gubbe som också skulle kunna heta Harry (fast han är inte ordförande) och köpte trädgårdsredskap på biltema, sättpotatis för tidig skörd och såg flera spindlar nästan utan att bli rädd. Men.... så nån gång under sensommaren gick allt fel! Det regnade ju fan ingen dag o det enda som mådde bra av det var de meterhöga tistlarna som på ett överjordiskt kraftfullt sätt tog över och ödelade allt. Sen är det bara så tråkigt att vattna också, riktigt jävla trist faktiskt! Jaja, så skall det inte bli med bloggandet iallafall. Jag är ju inte en sån som bara startar saker och sen ledsnar.... Å nej, här skall det blomstra hela vintern!
Jag lovar...