bolibompapoeten

Det här är första gången, men nog inte den sista, som jag skriver argt o surt här. För det ligger mig ärligt talat ganska varm om hjärtat att vara kritisk o lite bister. Fast inte på nån långsint o sådär otäckt grinigt sätt utan mer häftigt Killinggäns-sur, sädär liksom bitter på skoj! För jag är ju ingen gnällkärring såklart, nä fy bubblan, såna hatar jag ju! Jag är cool-sur! Ungdomssur om du fattar. Iallafall så är det jag är sur på en som är sur, fast han inte borde va sur, utan jävligt glad. För hans jävla cp-lag vann ju tillsist ändå o det borde ju va det som räknas. Men vägen dit liksom, är en himla plåga för mig o nu börjar det mäskas även på Keppe. Hon liksom kollar konstigt o darrar på underläppen o undrar vad i världen som har gått så käpprätt åt helvete att  röda pappa måste stå upp framför teven o skrika på en blåvals-utandning;"Men va faaan! Jag spyyyyyyr!" Ingen är mer ledsen än jag att bekräfta att detta är helt sant, liksom att röda pappan är 29 år, att bajslaget spelar sin andra match i ligan för säsongen (tror jag iallafall, nåväl det är gott om tid kvar iallafall), att barnet står som förstelnat o att jag mitt i allt detta bär en ring på vänster ringfinger o är gravid med mitt o röda pappans andra barn. Och detta utbrott bara för att motståndarna latjade in ett mål. Det är väl ändå det som är meningen med bollsporten fotboll, att det skall bli mål o många mål. Ändå blir det så bistert. Det som ligger honom närmas om hjärtat ( jo, det är nog så trots allt) gör honom oftare arg än glad. Beviset för detta kom ngn gång i slutet av första då sur-laget kvitterade; OMÄRKBART! Inget glädjetjut, inget bad Sergelfontänen, bara ett tyst litet "Yes" o liksom en uppercut m högernäven. Allt detta skedde utan att Keppe märkte ett skit. Här någonstans var jag tvungen att ryta i. Vårat barn kan faktiskt ta skada! "Demonstrerar man sin ilska tydligare än nödvändigt måste man ju också ha förmågan att uppbringa ett litet glädjetjut" informerade jag röda pappan. Kanske även med ett litet tillägg att han skadade vår dotter psykiskt med sin depressiva karaktär o så vidare i en närmast oändlig ström av otrevligheter från mina läppar. Nåväl, han kom utskuttande i hallen iallafall, till oss båda trötta o rädda, hytte nu med båda nävarna för att riktigt visa hur jätteglad han var, ropade jippi, jippi o dansade kring oss ett par varv. Keppe hakade på o hytte lite med sina små armar också. Hon var glad för att röda pappan var glad, jag blev glad för att hon var glad och jag trodde att röda pappan var glad för att kuk-laget lyckats tjonga in en boll. Men ack så fel jag hade i det där sista. Vad är väl ett mål mot att få bekräftat att det är upp till en själv och inte laget eller motståndarlaget heller för den delen, om man vinner eller förlorar en match. Röda pappans självgoda kommentar är för vidrig; "Ah, jag visste det! Det var bara för att jag bytte tröja!" Självklart var det hans förtjänst, bara hans! Hur hade laget klarat sig utan honom, han som byter plats från soffan till fåtöljen, skiftar äckel-lagströjor under match, säkert har smutsiga kalsonger varje lördageftermiddag  o tvättar pungen med hallonsaft strax före avspark.  För inte kan det ju vara spelarnas förtjänst iallafall, det kan man ju aldrig tro. Konstigare saker har ju hänt än att supportrarna genom sitt vidskeplightet avgör matchen. Som det här tex: "Mål förtjänar man inte, mål gör man." Inte så underligt i sig kanske. Om det inte vore föra att det är röda pappans motto!!! Hahahah! Det mina vänner är riktigt ,riktigt underligt o något att grubbla över när lördagsnattens mörker sänker sig över sömniga byar, bubblande metropoler o upplysta arenor världen över!