bolibompapoeten

Idag är det lite deppigt med bloggarguden. Har inte en susning om vad som skall författas.Helvete också, jag tycks ha förlorat skrivklådan o drabbats av krampen istället. Herregud, nu när jag skrev "skrivklådan"  gick det en rysning av obehag genom hela min svulstiga lekamen o jag blev plötsligt om jag inte minns fel ungefär nio år.  Det är mörkt o ruskigt ute, höstkvälls regn. Jag är inte hemma utan hos en kompis, fast jag kom precis dit, för middagen åt jag hemma. Följande  meny med små variationer utgjorde många av familjen Eklöfs fredagsmiddagar under min uppväxt; Cider ur vinglas, konserverade musslor med skirat vitlökssmör, lövbiff o tjocka, räfflade pommes med pås-bea. Mamma o pappa dricker rosévin o är sådär fredags-snälla, avslappnade o mysiga. Säkert fick jag lov att komma hem en halvtimme senare än vardagstid just den här kvällen o kanske var det säsongspremiär både för Jacobs stege, Nöjesmaskinen o Nattsuddarna (som man ju förövrigt aldrig fattade ett jota av). Nåväl det smakar allafall fortfarande vitlök i munnen när jag ruskar av mig vätan i den Gabrielssonska groventrén o kompisens mamma kommenterar min vitlöksosande andedräkt o jag kunde för mitt liv inte se problemet i att lukta vitlök som ju är så gott. Det lärde jag mig långt senare, men det är en annan historia. Att denna doft bara något senare skall komma att skydda mig från mörkrets onda makter vet jag inte då, men skall alltför snart bli varse. Inne i vardagsrummet, hemmets hjärta, sitter drönarfarsan med en skittjock kortlek, säkert tre lekar som han blandat ihop o som han lägger ut i en patiens över hela bordet. I ena hörnet invid den nyinköpta beiga hörnsoffan står en tolvsträngad gitarr som drönarfarsan fått av sin fru. Inser att det måste ha varit i trettioårspresent... Ibland spelade drönarfarsan på guran o bäst var nog ändå den där om hundar o ungar o hembryggt äppelvin. Så sorglig men ändå så fin. Vi fick iallafall sitta där i soffan i lag med farsan o kolla på tv för det skulle komma nåt för såna som oss; Skrivklådan! Minns jag rätt så fick man skicka in egna historier o så spelades det upp som i en liten film, kvalitetsmässigt i stil med brevfilmerna i Bullen. Fast det tyckte man ju var Oscars-kvalitet då så det var så nära reality man kunde komma på den tiden (för 800 år sen!). Tyvärr lite väl verklighetstroget för min enkla smak skulle det snart visa sig. För den kvällen stiftade jag för första gången bekantskap med, håll i er nu, Varulven! Både utseendemässigt o som fenomen.Ja, det är sant. Livs levande varulvar knackade på i fredagsidyllen o det otäckaste var ju att vem som helst liksom kunde bli "smittad" o att man inte visste vem som var o inte var ett monster i mänsklig skepnad. Åtminstone inte innan fullmånen, accompanjerad av ugglors envisa hoande, skymtade bakom ett bortsvävande moln. Då plötsligt bröt helvetet på jorden lös o ett inferno, ett hav av bestialiska männskovargar krälade upp ur sina hålor, smutsiga o likstela, olyckliga själar, alltjämt tvångsmässigt hungrande efter små oskyldiga barn att sätta dom där sylvassa guldgula gaddarna i. Helvete vad rädd jag blev o helvete hur direkt jag började grubbla på hur fan jag skulle ta mig levande o obesudlad de hundra metrarna hem genom det väl upplysta villområdet. Det bara snurrade i huvudet o jag kände hur lövbiffen o bean o pomsarna o de ännu inte ätna ostbågarna sakta halkade uppåt i matstrupen, för att så plötsligt i en hastig rörelse sväljas ner igen. Gulp, svälg! Jag höll på att missa det vesäntliga, min räddning, överlevnadsstrategin med stort Ö. Det fanns ett sätt, en väg att gå för skrämmas o jag hade otroligt nog redan redskapet. Åh mamma, jag visste att jag alltid kunde lita på dig! Du underbara kloka! Sakta o rytmiskt såg jag hur någon svängde en vitlöksfläta över den enorma 22 tums-skärmen. Jag satt som i trans o såg hur de håriga bestarna,rädda o besegrade av den goda maten, eh makten menar jag ju förstås, krökte sina ludna ryggar i plågor o undera ylanden o rop försvann tillbaka där de kom från.  Naturligtvis var även jag tvungen att dra mig tillbaka redan innan eftertexten rullat klart. Sa att jag skulle gå hem o kolla om det fanns några salta pinnar kvar.Man var ju alltid tvungen att komma på en anledning om man ville gå hem innan tiden som päronen faställt hade gått ut.För egentligen ville jag ju helt enkelt bara ut o pröva mina vingar i natten. Jo, klockan var vid det här laget säkert redan åtta, så det var ju nära förestående att klockan skulle bli 00.00. Det magiska klocksalaget. Väl ute vill jag minnas, blundade jag under varje djup inandning o öppnade sedan ögonen samtidigt som jag med raska steg o på en lagom lång o hård vitlökdoftande utandning njöt  av att ha makten på min sida. Att aldrig behöva rädas mörkrets makter. Åtminstone inte så länge jag bodde under mammas tak o in i märgen, redan från barnsben formligen marinerats i den ädla örten vitlök! Så jag glömmer då aldrig visdomsordet att " du blir vad du äter". För vad sägs om att vara nio år, odödlig o proffssionell varulvsfördrivare! Sov så grrrrr gott!

PS. Diabolomusslor
Öppna en burk konserverade, odlade musslor. Lägg fint på så många fat som ni är personer. Smält smör i en kastrull, pressa i så mycket vitlök som det finns behov för den aktuella kvällen. Låt det bubbla en stund. En gnutta salt i kanske. Skeda upp smöret över musslorna. Servera med en bit gott vitt bröd som man kan suga upp smöret från tallriken med. Gå ut o lek kurragömma efter mörkrets inbrott. Den som törs ligga gömd längs vinner. Gå hem o lek anden i glaset o fråga bara frågor om var jävulen finns o annat dödsrelaterat. DS