bolibompapoeten

- Åh ,vad jag älskar dig!
- Jag vet mamma , jag vet... (och en klapp på kinden av en lite knubbig näve)


Det funkar verkligen hur bra som helst på mig, mycket bättre än "jag älskar dig också" faktiskt. För om mitt barn vet att jag älskar henne , så är det faktiskt högre o viktigare än allt, till och med viktigare än att hon älskar mig tillbaka. Härligt o ansvarsfullt!

Replik på kommentar:

Gardinerna blev bra o det är min man också. Självklart har jag valt den bästa. Manshatet är en större frustration än så. Det är INTE Rödapappans fel. Han får bara statuera exempel ibland för att ni skall förstå...Han är bra på nästan alla sätt o vis o tar min frustration både på allvar och med ro o håller ganska ofta med mig i mina resonemang. Jag blickar långt utanaför mina egna ramar. Läs gärna Einsteins fru av Liv Strömqvist tex. Att slå näven i bordet för att få egen tid, är ingenting jag behöver göra. Jag lever ett gott liv med mycket utrymme för egna tankar o reflektioner. Det är väl därför jag har tid att vara så arg på saker o ting emellan åt. Det är "vardagslyx" för mig (det som alla mammor måste vilja "unna" sig, enligt andra), inte att läsa Mama eller gå till frissan eller så.... Fuck that shit!

By the way; jag är inte bitter när jag får mina utbrott utan upprymd!

Idag skall jag skriva om den jag är om jag fick välja vem jag skulle vara; okej?! Hm, fast redan innan jag nu börjar skriva så susar tankar i huvet på mig o då inser jag att det verkar som om jag vill vara Viktoria Tolstoy typ o det var kanske inte riktigt vad jag hade väntat mig. Okej, för eran skull spolar jag tillbaka bandet ca en minut. När jag började tänka på vem o hur jag egentligen skulle vilja vara som person så tänkte jag intuitivt på bara tre saker; nämligen att jag skulle ha fina Odd Molly-kläder på mig, ha fint, lång, vågigt, rågblont hår o springa omkring leende i en höstgul havreåker! Det är ju sjukt, helt jävla sjukt! Jag trodde verkligen mer om mig själv... Men ack så lite man vet. Och nu trots att jag kommit påmig själv med dessa patetiska önskedrömmar så vill jag inte ta tillbaks ett uns av det. För ju mer jag tänker på det desto finare o mysigare blir det därute på havreåkern, när mina barn kommer springande emot mig, typ 4 o 6 år gamla. Både Hulken o Ebbebebbe har långt lockigt hår o ekologiska naturvita bomullskläder o de skrattar sådär gurgland o kluckande som bara barn kan. Jag öppnar min stora famn o min mulliga kropp o mjuka barm omfamnar dem o vi snurrar runt o min vida kjol sveper som ett bomullsmoln över fältet. Jag får solen i ögonen men kisar o som sprungen direkt ur solen kommer Röda Pappan med uppvikta ljusa linnebyxor , naturligtvis barfota o brunbränd med en skjorta i höstens alla dova nyanser.Han skiner upp när han ser oss o breder ut en enorm Gudrun Sjödén-pläd på den fuktiga marken. Ur sin rottingkorg plockar han fram små franska fotsvetts-ostar ur brunt papper, dammar av en vinflaska som lagrats såå länge o bryter ojämna o stora bitar av ett segt lantbröd han bakat imorse. Det luktar ost o bröd o våta löv o kantareller från skogen intill. Vi sitter där o andas den kristallklara höstluften. Barnen busar någonstans på lagom avstånd o jag o Röda Pappan faller i varandras armar i en underbar långdragen kyss. Röda pappans kalla hand under min skira Odd Mollyblus ger mig rysningar av välbehag o jag suckar av vällust o lycka...

Eller så kan man ju bli FN-sändebud i dräkt o flygvärdinnepjuck o pagefrisyr o vindsvåning på Manhattan om man hellre skulle vilja det!

Tror jag måste åka ner till kiosken o tjacka en Harlekinroman i eftermiddag, den där Doris får vänta....

Dagens aktivaste blogg på blogg.se handlar om en flicka som tyckte det var så gott med glass i somras att hon kan tänka sig att riktigt adrenalinpundarmässigt äta glass på hösten också!!!! Jag darrar verklige! Vilken liten toka! Den här tjejens öde måste jag verkligen följa, hon verkar ju total crazy! Kanske är det så att bloggen är på utdööende, eller ja, det kändes bestämt som om så var fallet när jag ugglade mig in hr för första gången sen i november eller nå´t.  Därför är jag nu bara tvungen att helt presigelöst skriva några rader. Minns att jag hade lite prestationsånges när jag skulle krita ibland, men ångesten känns nu befriande långt borta.

Gnällandet går vidare, jag gör det jag är bäst på; spyr galla nämligen! 

I min by bor det en bloggtjej som blivit lite kändis. Hon har döpt om sig till Engla typ, fast hon heter Mirja tror jag. Bara det känns i hjärtat på en finn-älskare som jag! Nåväl, det hon skriver är skitlortar o de kläder hon huvudlöst fotar sig i för "dagens outfit" är sällan särdeles exotiska för att uttrycka mig milt. Hennes texter är intetsägande o trista. Trots det har hon tusentals läsare varje dag o får kommentarer o frågor om var man kan köpa hennes tights från Gina Tricot. På Gina Tricot svarar hon... och så fortsätter det dag efter dag. Äh, orkar inte fördjupa mig så mycket mer. Vill väl egentligen bara komma till nån slags slutsats att många bloggar är så jäkla trista. För någonstans skriver man ju för andra, annanrs kunde man ju spara sina dagboksanteckningar i ett worddokument o ta fram o begrunda när man kall skriva en lustig sång till någons 40-års dag eller bröllop o behöver minnas tillbaka. Ruttet språk som inte flyter o ingen humor! Fast humor, det är klart... Allt är ju relativt! Endel kanske är så överironiska att jag går bet på ironin. Well, kom just på en hemskans rolig grej! HiHi! Måste nog spana in Englas showroom idag förresten o se om hon fotade dagens outfit i mysisarna hon spatserade omkring i på måndagförmiddagen eller om hon gick hem o svirade om o tog en tur ner på ICA:t i "Chanel-kostym".... från Gina Tricot! Kram på er alla o ta er i kragen era busar!

...nej jag vet inte varför texten är så liten....

Mina vänner; grodan i mammans rosa universum verkar inte helt övertygad om att ett rosa universum är det bästa stället för en liten underbar o redan älskad groda att vara på. Jag skall vara helt tydlig. Lilla ynglet är sugen på att komma ut alldeles för tidigt o en frostnupen solig novemberdag kan jag kanske förstå. Men alldeles för liten än o alldeles för frusen för livet utanför, hoppas jag att jag får behålla min klon åtminstone tio veckor till. För att öka chanserna för att min förhoppning skall slå in verkar fullständig passivitet vara det enda möjliga o rätta. Det är ett ganska trist faktum då undertecknad, trots ett utåt sett hyfsat lugn, lider av nån slags, naturligtvis odiagnostiserad, DAMP-variant. Jag har inte kul hemma på dagen! Så enkelt är det! Jag får spänningshuvudvärk av att sova för gott o för länge. Jag får ont i ögonen av av sörfa för mycket o jag avskyr dag-tv. Jag kan omöjligt kolla på avsnitt 727 av nån sugig amerikansk såpa o tycka att det är njutbart. Jag får inte gå på nån rask promenad då det är kontraindicerat vid hot om för tidig grodleverans. Så från o med nu... Räkna med mig!!! Bloggen skall bli mitt nya jobb, min livlina, min psykosprofylax o ångestlindrare. Åter igen gäller regeln om en text om dagen, åtminstone så länge jag förblir sjukskriven, mer än så kan jag inte lova bort mig för då får jag prestationsångest o livmodersammandragningar o då kanske vattnet går o röda pappan får panik i blicken o ..... Men en text om dagen känns ok, till o med riktigt bra. Väl mött redan imorgon!