bolibompapoeten

Tänk på ett heterosexuellt par, i din närmaste omgivning, som skilt (skiljt?) sig; föräldrar, barndomskompisens föräldrar, några gamla granna eller så.

Tänk på mannen, efter skilsmässan. Hur mår han? Vad gör han efter jobbet? Hur ser hans liv ut? Verkar han glad?

Tänk på kvinnan, efter skilsmässan. Hur mår hon Vad gör hon efter jobbet? Hur ser hennes liv ut? Verkar hon glad?


Hur såg det ut i äktenskapet? Upprepa frågorna ovan o applicera på bägge parter. Blir svaren de samma, eller rentav omvända.

Tänk på ytterligare ett skilt par o gör om tanke-experimentet.

Jag skulle just till att sy gardiner, men måste krita lite istället. Jag skulle inte sy gardiner för att jag tycker det är kul, utan för att vi behöver gardiner o ingen annan här hemma skulle komma på tanken att sy gardiner. Jag har blivit manshatare. Eller det har jag varit länge, mest gbbhatare. Men nu har jag specicerat mg ytterligare. Kanske breddat mig något, men ändå specificerat mig. Jag hatar numer män i alla åldrar som ingått en relation med en kvinna. Av ett par enkla anledningar. Jag skriver nu i ett visst mått affekt, så ursäkta gramatik o stavning, jag bjuder er detta idag.

Jag har inte sett män i en enda relation där kvinnan har växt o blommat. I alla relationer runt omkring mig tycks det som om kvinnan ett par år in i relationen blir en tråkig kvinna utan ambitioner o liv. För att hon inte tillåts/ges tid att blomstra o växa, av mannen i relationen. Säkerligen inte medvetet elakt från den moderna manens sida. Men så blir det iallafall. Återkommer med en fördjupning en annan gång för nu måste jag passa på att sy gardiner...