Viktoria Tolstoys vardagsromantsiskta drama
Idag skall jag skriva om den jag är om jag fick välja vem jag skulle vara; okej?! Hm, fast redan innan jag nu börjar skriva så susar tankar i huvet på mig o då inser jag att det verkar som om jag vill vara Viktoria Tolstoy typ o det var kanske inte riktigt vad jag hade väntat mig. Okej, för eran skull spolar jag tillbaka bandet ca en minut. När jag började tänka på vem o hur jag egentligen skulle vilja vara som person så tänkte jag intuitivt på bara tre saker; nämligen att jag skulle ha fina Odd Molly-kläder på mig, ha fint, lång, vågigt, rågblont hår o springa omkring leende i en höstgul havreåker! Det är ju sjukt, helt jävla sjukt! Jag trodde verkligen mer om mig själv... Men ack så lite man vet. Och nu trots att jag kommit påmig själv med dessa patetiska önskedrömmar så vill jag inte ta tillbaks ett uns av det. För ju mer jag tänker på det desto finare o mysigare blir det därute på havreåkern, när mina barn kommer springande emot mig, typ 4 o 6 år gamla. Både Hulken o Ebbebebbe har långt lockigt hår o ekologiska naturvita bomullskläder o de skrattar sådär gurgland o kluckande som bara barn kan. Jag öppnar min stora famn o min mulliga kropp o mjuka barm omfamnar dem o vi snurrar runt o min vida kjol sveper som ett bomullsmoln över fältet. Jag får solen i ögonen men kisar o som sprungen direkt ur solen kommer Röda Pappan med uppvikta ljusa linnebyxor , naturligtvis barfota o brunbränd med en skjorta i höstens alla dova nyanser.Han skiner upp när han ser oss o breder ut en enorm Gudrun Sjödén-pläd på den fuktiga marken. Ur sin rottingkorg plockar han fram små franska fotsvetts-ostar ur brunt papper, dammar av en vinflaska som lagrats såå länge o bryter ojämna o stora bitar av ett segt lantbröd han bakat imorse. Det luktar ost o bröd o våta löv o kantareller från skogen intill. Vi sitter där o andas den kristallklara höstluften. Barnen busar någonstans på lagom avstånd o jag o Röda Pappan faller i varandras armar i en underbar långdragen kyss. Röda pappans kalla hand under min skira Odd Mollyblus ger mig rysningar av välbehag o jag suckar av vällust o lycka...
Eller så kan man ju bli FN-sändebud i dräkt o flygvärdinnepjuck o pagefrisyr o vindsvåning på Manhattan om man hellre skulle vilja det!
Tror jag måste åka ner till kiosken o tjacka en Harlekinroman i eftermiddag, den där Doris får vänta....